”Don’t compare your life with others. There is no comparison between the sun and the moon. They shine when it’s their time.”
Ärlighetsbåset; Jag är en beroende perfektionist under rehab.
För ett antal år sedan kom jag till insikt på riktigt med att det inte lönar sig att försöka vara perfekt. Speciellt eftersom perfektion är omöjligt att uppnå just för att den inte finns – och finns den inte så ger den inget och får man inget tillbaka så tar livskraften slut. En utpumpad, tom och ganska skakig Jennie (som ju var alldeles för ung för att vara utmattad) krävdes för att aha-lampan skulle tändas. Ding.
Så det är ju nästan komiskt att en av böckerna i vår kurslitteratur heter ”Våga vara operfekt” (Brené Brown). Mitt i prick.
Härliga Brené tar upp vikten av att våga vara äkta, våga stå för sin historia och öva, öva, öva på självkärlek. Hon sätter ord på mönster och reaktioner på ett sätt att man plötsligt förstår hur allt måste hänga ihop och hon får aha-upplevelserna att avlösa varandra.
Jag börjar sakta men säkert känna mig mer som den nyktra perfektionisten (genialisk metafor lånad av Brené) men då och då, och i vissa (oftast smått stressiga) perioder så får jag återfall. Men det är där det är ännu viktigare att självkärlek får komma in och ta plats. För när man trott blint på att livet går ut på att vara så perfekt man bara kan i över 20 år så är det allt annat än lätt att byta både spår och riktning. Även om varje litet steg åt rätt håll ska bemötas entusiastiskt med lovord, applåder och kramar från dig själv så är det ännu viktigare att du påminner dig själv om ditt värde när du trampar snett eller får ta ett steg tillbaka. Det handlar om att vara din egen coach i vått och torrt. Att vara dig själv trogen, och att älska dig själv villkorslöst, tills döden skiljer er åt.
Och att våga vara äkta. Vi är trots allt mänskliga. Vilket är vad som egentligen gör oss så fina och kontrastrika.
Jennie
jenniepranayoga.wordpress.com 